Bewegungsjagd – Stora Tryckjakter med Hund

Inledning

Greif Wildererstein und Arko SasseJag har deltagit på ett antal s.k. bewegungsjagden i Tyskland. Vad är då detta? Det finns flera enkla beskrivningar och förklaringar så jag tänkte göra en djupdykning i detta ämne och förklara lite mer detaljerat och vad experter och undersökningar säger. Men först som sist; Bewegungsjagd, Stöberjagd eller Drückjagd är inte en drevjakt i teknisk mening, det är istället en stor tryckjakt där hundarna ”lugnt” ska trycka/driva ut viltet mot passlinjer.

Upplägget på dessa jakter är som följer. Det är en fördel om jaktområdet som ska jagas av är naturligt avgränsat. Åkermarker, sjöar, vattendrag, kraftledningsgator eller t.ex. större områden med storskog är exempel på lämpliga avgränsningar. Hundförarna får ett markavsnitt (tätning, plantering, vassområde eller likn.) som de ska hålla viltrent. Hundföraren tar pass (torn eller markpass) direkt vid tilldelat markavsnitt eller placerar sig strategiskt inne i området. Hunden ska därefter självständigt finna viltet utan förarstöd (hundföraren står eller sitter still), genom detta förfarande kommer viltet att gå undan lugnare, hunden reser själv viltet ur daglegan till skillnad från att en hundförare stöter den framför hunden. Vilt som blir kvar i markavsnittet hittas också lättare senare, eftersom detta vilt förblir kvar i närheten. Att gå genom såten betyder också att man går förbi vilt när hunden är iväg och jagar. När man går med hunden i såten innebär det också att vi hämmar hundens självständiga sök avsevärt eftersom den regelbundet måste kontrollera var föraren befinner sig. Det lämpar sig alltså inte att gå igenom såtarna med en wachtelhund, rastypen kräver ett mer självständigt agerande. Om jaktområdet kräver att man måste gå med hundarna genom såten så är mer kontaktsökande och kortjagande hundar mycket lämpligare. Jaktområden med korsande eller tangerande större vägar eller järnvägar lämpar sig inte för jaktformen skogssåtjakt med kortdrivande skogsjakthundar.

Hundarna

Enligt Kienle (2006) bör wachtelhundens aktionstid (sök, förföljande och återgång) i regel ligga på mellan 20-40 minuter. Kanske är en wachtelhund med en aktionstid på 45-60 minuter, centralt placerad i såten, en effektiv jakthund på en riktigt stor skogssåtjakt där såtarna dröjer tre-fyra timmar, men i svenska mått med mindre och tidsmässigt kortare såtar samt med sämre vilttäthet är det önskvärt med något kortare aktionstid. Aktionstiden inom rasen har en relativ stor spridning och det gäller att placera rätt hund vid för den individen lämpligt markavsnitt. Wachtelhunden är inte en 3-5 minutershund som söker i förarens närhet utan att frigöra sig. Dessa korta hundar är obrukbara som självständiga viltfinnare! Hundar som inte kommer tillbaka efter avslutat drev eller driver för länge är ej heller önskvärda! Jakten går ut på att när hunden kommer tillbaka till föraren ska den åter kunna skickas ut för att självständigt finna det vilt som antingen står kvar eller nytt vilt som växlat in i markavsnittet.

Undersökningar som genomförts nere i Tyskland visar tydligt att kortdrivande skogsjakthundar (Stöberhunden) både kräver och har genomsnittlig förmåga att söka igenom och hålla ett markområde (daglega, tätning etc.) på 4-10 hektar viltrent under ca 2 timmar. 4-6 hektar i oktober och 5-10 hektar mellan november och januari beroende på individ. Skillnaderna i prestationen under jaktsäsongen beror på ett flertal faktorer, bl.a. hundens kondition, självmedvetenhet (om sin förmåga) och kontakt med föraren. Hur länge jakten kan fortgå med bibehållen rörelse på viltet inom jaktområdet är beroende på vilttillgången och antalet tätningar. Det gäller för jaktledningen att identifiera dessa områden på 4-10 hektar där viltet tar daglega och placera lämpliga hundar invid eller i dessa områden för att hundarna ska ges möjlighet att självständigt resa och jaga viltet ur såten. Tiden för såtarna är av yttersta vikt! 2-timmars jaktsåtar kan vara ett första riktmärke, sedan får man prova sig fram. Upp emot 4 timmar kan jakten fortgå i samma jaktområde nere på vissa jaktrevir i Tyskland. Enligt en undersökning (Schnittker 2009) är just 4-10 hektar per hund, beroende på årstid och individ, den yta som krävs för att hundarna inte regelmässigt ska gå ihop och koppel-, sam- eller packjaga. Enligt denna undersökning ska också endast hundar med anlag för solojagande användas. Grundläggande förutsättningar för en solojagande skogsjakthund är att den jagar med låg näsa på markvittring, detta är mycket viktigt för att jakten ska fungera optimalt.

Planering och Upplägg

Schwarzwild_ccVilket antal passkyttar, hundförare och hundar som man kan använda är helt beroende på hur jaktområdet ser ut och hur väl jaktledningen har organiserat och förberett jakten. Att ställa ut passlinjen i en stor ring kring såten och låta hundförarna ”gå in från olika håll” är tyvärr sällan en bra lösning. Om man går in från olika håll ”trycker man ihop” viltet centralt i såten, där befinner sig inga passkyttar, utan där finns bara andra hundar och koppeljakt blir en förprogrammerad följd av detta. Eftersom det vilt man oftast går på i kantzoner och bryn är rådjur är det inte helt ovanligt att man får se ett koppel av hundar efter ett rå som flyr i fjärran.

Samma fenomen uppstår när man går på drevlinje genom såten med hundar som jagar självständigt. Jaktmisslyckandena är förprogrammerade! Hundarna lär sig snabbt att det lönar sig att springa på drevskallen av en annan hund och jakten tappar både sin effektivitet och upplevelse. Hundförare skaffar istället hundar som skäller ståndskall på vildsvin och har ett mer förlåtande sätt att jaga vildsvin på. Dessa hundar saknar ofta förmågan att få vildsvinen i rörelse, enda sättet att får grisarna ur såten är att släppa flera hundar eller så springer man själv på ”ståndet” och ”kör loss det” eller skjuter själv. Denna hundtyp är för många hundförare en optimal vildsvinshund eftersom de själva kan nedlägga mängder med vildsvin på ståndskallen. Syftet med en kortdrivande skogsjakthund är INTE att skjuta vilt då hunden skallmarkerar eller ståndar klövvilt, syftet är att hunden ska få viltet i rörelse och att skottillfällen ska ges åt passkyttar och hundförare som tagit pass. Just wachtelhundens uppgift är att få viltet i rörelse, om den i regel inte lyckas med detta utan behöver understöd av föraren, saknas viktiga egenskaper hos hunden, såsom boldness och viltskärpa. Den enda gång det kan tolereras att hunden skäller ”ståndskall” är vid kontakten med stora och erfarna svarta grisar i en terräng som ger vildsvinen fördel gentemot hunden. Men även då ska den rastypiska wachtelhunden arbeta aktivt för att försöka få vildsvinen i rörelse.

Parad Hayn 2011Rätt metod är som sagt att placera hundförarna vid lämpliga markavsnitt ditin hundarna ska skickas. Skyttarna placerar man sedan i flera olika mindre omgångar passlinjer mellan intressanta markavsnitt inne i såten och på kända växlar i och ur jaktområdet. Viltet måste härigenom passera flera passlinjer och det ger fler skottchanser och ett effektivare jaktuttag. Kännedom om marken, dess platser för viltets daglegor, hur viltet rör sig och var växlarna finns är självklart oerhört viktigt och en förutsättning för att denna jaktform ska lyckas.  Upplägget måste alltid grunda sig på jaktmarkens förutsättningar och förhållanden. Skyttarna placeras i kända växlar, ofta flera skyttar utmed samma växel, och mellan viltets uppehållsområden. Detta kräver att man jagar över större områden och låter de enskilda hundarna få arbeta igenom sina respektive markavsnitt. Det är också hundarnas aktionsradie i kombination med markavsnitten (tätningarna, vassarna etc.) som ska sökas igenom som bestämmer storleken på jaktområdet. Tidigare nämnd undersökning genomförd i Tyskland visade att en kortdrivande skogsjakthund i genomsnitt hade en aktionsradie på ca 500 meter under en tvåtimmars stöberjagd (Schnittker 2009), detta säger oss att det är detta värde som sätter begränsningarna för hur stor såten ska vara och hur jakten ska läggas upp.

Anpassat för Sverige

Samma undersökning säger också att jaktområdet måste vara minst 400 hektar som man jagar av (större ju längre in på säsongen). Detta grundar sig i de stränga rättsliga aspekterna nere på kontinenten vad gäller jakten med löshund. Detta är ett mindre problem i Sverige där de jaktliga traditionerna med drivande hundar har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Jaktlagen säger följande:

  • 32 § Jakt med drivande hund får inte ske på ett område som är så beskaffat att det kan förutses att drevet huvudsakligen kommer att gå fram över annans jaktområde.

Detta betyder att vi kan jaga över mindre områden och därmed begränsa både antalet skyttar och hundar. De stora tyska tryckjakterna med ofta 70-100 skyttar och drygt ett 30-40 hundförare kan därmed begränsas väsentligt i den svenska varianten. Åter igen blir det jaktområdets beskaffenhet tillsammans med hundarnas aktionsradie som bestämmer storlek, antal hundar och passkyttar. En minimitid kan dock fastställas under normala omständigheter till omkring 1.5-2 timmar. Sedan har ju jaktledningen alltid möjligheten att avbryta ordnat över jaktradion

Speak Your Mind

*