Viltskärpa, Rovviltskärpa & Aggressivitet

Hedwig vom WilderersteinViltskärpan behövs inte enbart i arbetet för att sätta vildsvin i rörelse, även exempelvis kronvilt måste ibland behandlas skarpt för att gå loss. Vidare måste tillräcklig viltskärpa finnas hos våra hundar vid flertalet eftersök på allt klövvilt och mindre rovvilt. Begreppet ”angrepp och flykt” är centralt när vi tolkar viltskärpa, och det är balansen mellan dessa som bestämmer utgången i situationer där det krävs viltskärpa. Viltskärpan är medfödd och är alltså inte är något vi kan lära hundarna. Vi kan bara väcka, främja och utveckla den, eller dämpa den. Dessutom är ärftligheten hög, vilket gör att egenskapen måste studeras, förstås och följas noga.

Ett sätt att i praktiken bedöma viltskärpan i kombination med hundens mod/dådkraft är att studera hur nära en hotande eller försvarande motståndare (ett reellt farligt vilt) hunden vågar befinna sig innan hunden flyr eller fullföljer ett angrepp. I idealfallet, då hunden äger mycket mod, bytesintresse och skärpa, kommer hunden vilja angripa bytet och uppvisar då endast ringa flykttendenser. Beroende på viltets farlighet och storlek lär sig hunden att anpassa angreppet. Många hundar vill angripa bytet men reagerar samtidigt med rädsla, osäkerhet eller respekt för ”hotet” och håller ett säkerhetsavstånd till viltet, en felaktig tolkning blir att hunden ställer viltet. Om viltskärpa saknas kommer hundens jaktlust och bytesintresse vara den enda motivationen för att förfölja viltet. Dessa hundar bryter ofta då viltet gör front mot hunden, då brister motivationen för hunden att fortsätta jaga viltet. Det är detta förhållandet mellan angrepp och flykt som måste studeras och bedömas under praktisk jakt och vid proven där situationer förekommer då vi kan bedöma hundens beteende. Angrepps- och flyktbeteendet i förhållande till viltets storlek och ”farlighet” ger oss värdefull information både om den enskilda individens viltskärpa och mod/dådkraft.

HNEnligt t.ex. Schlemm/Schmidt (1990) och Heinrich Hecker (1990) skall en wachtelhund ha medfödda anlag för att på egen hand avliva i storleksförhållande en skadeskjuten räv. Detta är en självklarhet och det är ett lagbrott att släppa en hund på eftersök som kräver avslut om hunden tvekar vid avslutet och lämnar skadat vilt kvar i skogen, se jaktlagen 27§ och 28§. Enligt rasstandarden skall WH vara vilt- och rovdjursskarp, frågan är hur vi definierar detta. Historiskt, jaktetiskt och praktiskt är det avlivning av skadat vilt i första hand som är det önskvärda. WH är enligt rasstandarden en mångsidig jaktbrukshund och ska uteslutande återfinnas hos den aktive jägaren med behov av hundens rastypiska egenskaper som jaktbrukshund. Den utbildade jaktbrukshunden ska klara av många krävande saker under påfrestande förhållanden och har man inte dessa behov av en hund kanske man ska titta på en annan ”enklare” ras. Wachtelhunden ska ha förmågan att exempelvis självständigt konsekvent sätta stora vildsvin i rörelse, avliva skadade rävar och grävlingar, binda större skadade högvilt på plats så att jägare kan komma till avslut samt själv dra ner och avliva klövvilt upp till dovhind.

Vid kontakt med skadat rovvilt (räv/grävling) är målet att avliva viltet och här gör man första urskiljningen, den mellan den verkliga avlivaren och ställaren. Avlivaren avfångar direkt skadat vilt som inte kommer undan eller jagar det tills viltet ställer sig för hunden, för att då avfånga det. Ställare är hundar som genom mer eller mindre beslutsamma angreppsförsök endast förmår viltet att i bästa fall bli kvar på platsen. Då kan jägaren åtminstone avge fångskott om denne kommer till platsen. Hos en avlivare dominerar angreppsbeteendet och flyktbeteendet är litet, hos ställaren är givetvis flyktbeteendet större och angreppsbeteendet mindre. Hos ställaren är det ofta lätt att observera att flyktberedskapen är stor. Ställare med upprepade nafs och greppförsök, där alltså angrepp och flykt väger jämt och som har ett visst mått av mod/dådkraft, kommer många gånger bli sargade av klor och tänder. Saknas greppförsöken kommer tendenser till flyktbeteende att öka, dessa hundar kommer att lämna skadat vilt i skogen och ska således minimeras i populationen av jaktbrukshundar. Om en hund ett flertal gånger avlivar rovvilt genom grepp över ryggen bakifrån måste man ifrågasätta om hunden är en tillräckligt effektiv avfångare. I praktiken har följande ofta hänt: hundens greppförsök har inte varit tillräckligt beslutsamma utan misslyckats och viltet har kommit lös, varpå hunden greppat den över ryggen och strypt den. En sådan hund blev tidigare nedgraderad till ställare vid tidigare prov.

Vissa hundar behöver lite tid på sig för att sätta in det dödande greppet på skadat rovvilt. Andra hundar greppar direkt, biter ihop och väntar en stund innan den sätter in det dödande andra eller tredje bettet. Varje hund har sin speciella teknik grundat på anlag och erfarenheter för att avliva skadat vilt. Gemensamt för de ovanstående avlivarna är att de genom ett kraftigt bett över bål, hals/nacke och rygg mekaniskt tillfogar dödliga skador eller stryper syretillförseln för viltet tills döden inträffar. Till sist har vi idealfallet, hunden som utan tvekan greppar viltet över bålen och skakar kraftigt utan avbrott. Chockverkan och/eller brott på nacke eller ryggrad orsaker blixtsnabbt döden, hörntänderna borrar sig snabbt och effektivt in i bålen på viltet och ett effektivt grepp åstadkoms. Denna död orsakar viltet minst lidande och bör vara det som eftersträvas. Hunden blir sällan riven, biten eller skadat av rovviltet vid detta beteende och det är alltså det mest jaktetiska enligt jaktlagens 27§ och 28§.

Totalt obrukbara i jakten är hundar som trots normal injagning ignorerar eller undviker vildsvin, kronvilt eller mindre rovvilt. Dessa hundar är också ofta de som endast springer efter t.ex. skadade rådjur som inte kommer undan utan att dra ner och avliva det. Dessa får det absolut inte avlas på!

Speak Your Mind

*