Tysk Wachtelhund – Rasbeskrivning

Inledning

(inspiration från ”Der Deutsche Wachtelhund – ein Porträt der Rasse” av Armin Kienle)

Från att ha varit en skogsjakthund för jakt efter främst småvilt (hare och räv) samt vildsvin och eftersök på allt klövvilt och småvilt tidigt på 1900-talet har wachtelhundens huvuduppgift i takt med tiden och förändrade förutsättningar inriktats mot arbetet på klövvilt i större sammanhängande skogsområden. Framförallt betonar man hundarnas prestationsförmågor på vildsvin då detta vilt behöver jagas frekvent, effektivt och med hög jaktetik. Huruvida wachtelhunden lever upp till epitetet vildsvinshund är omdiskuterat… Eftersöksarbetet har fått något mindre tyngd gentemot användningsområdet som kortdrivande skogsjakthund eller skogssåthund. Klövviltstammarnas ökning och småviltets tillbakagång under 1900-talet har skapat en något ändrad kravspecifikation för dagens wachtelhund. Fortfarande efterfrågas en bra näsa, viltskärpan, det självständiga söket med den utpräglade viljan att finna vilt och mottagligheten för dressyr/utbildning. En bra näsa är en förutsättning för eftersöksarbetet i lång lina där arbetet med låg näsa, mycket spårvilja och koncentration är eviga grundläggande krav för att hundarna ska prestera. Tillsammans med viltskärpan bildar detta en helhet för att kunna utföra kvalificerade eftersök på klövvilt. Att wachtelhunden är mottaglig för dressyr och förarens påverkan är mycket viktigt. Eftersom vi använder hundar som jobbar ensamma långt ifrån föraren, är det viktigt att hunden förstår att den ändå jagar tillsammans med föraren och t.ex. avbryter jakten ändamålsenligt.

Stor viltskärpa är nödvändig vid majoriteten av eftersök på klövvilt och rovvilt där viltet fortfarande har förmåga att fly undan eller försvara sig. Att avliva, hålla fast eller skarpt binda vilt på plats som har förmågan att försvara sig ställer extremt höga krav på hundarna. Det är enligt dessa krav vi ska utforma regelverk för att bedöma och avla på wachtelhunden.

Ursprung

rudolf-friess

Rudolf Freiss – Wachtelhundens Fader

I slutet på 1800-talet efter ca 100 år av hundjakt med huvudsakligen engelska stående fågelhundar började många tyska skogsjägare efterfråga en hund som mer var ägnad för ren skogsjakt och som stötande i vassområden (sjöfågeljakt). Kravspecifikationen var att denna hund skulle driva hjort, vildsvin, hare och räv med spårskall, klara av de grundläggande eftersöksdiscipliner som efterfrågades och ha vattenpassion. Man erinrade sig ”Stöberhunden” från det gamla tiders Tyskland, även kallad Wachtelhund, Spion eller Habichthund. Tyska jägare började ett mödosamt arbete med att samla och målinriktat avla på denna hundtyp. Överjägmästare Rudolf Friess, kallad wachtelhundens fader, påverkade och styrde denna begynnande avel i stor utsträckning. Rudolf friess var en äkta kännare av denna hundtyp som alltså skulle bli vår ras, Tysk Wachtelhund. Han såg till att rasen fick en snabb utbredning genom en aktiv avel, han förde hundar framgångsrikt på bruks- och anlagsproven samt skrev om de jaktliga egenskaperna hos rasen i jaktpressen!

Genom mycket sträng (selektiv) avel på prestation, hälsa samt mental och fysisk robusthet, tillsammans med bra jaktliga egenskaper, fann rasen snabbt många vänner bland skogs- och bergsjägare som var beroende av en hund med bra näsa, spårskall och en utpräglad jaktlust!

Exteriör

Wachtelhunden är en medelstor, långhårig, mycket muskulös och robust byggd hund med ädelt huvud och kraftig benstomme. Sammantaget skall den vara mer långsträckt än hög och den får aldrig verka högställd. Mankhöjden för hanar ska vara 48-54 cm och för tikar 45-52 cm. Pälsen skall ha kraftigt, tätt åtliggande täckhår med tät underull. Täckhåret är till största delen vågigt eller slätt. Pälsen skall inte vara alltför lång, än mindre tunn eller silkesaktig. På nacken, öronen och över korset är pälsen oftast lockig. Baksidan av benen och svansens undersida skall vara väl befransade. Även på buken skall pälsen vara tät. Ögonen skall vara mellanbruna, så mörka som möjligt, medelstora, något snedställda och varken framträdande eller djupt liggande. Ögonlockskanterna skall vara fasta och väl åtliggande.

Förutom de i Tyskland delvis åtskilda i aveln färgerna brun och brunskimmel, har under de sista årtionden nya färger blivit mer vanliga. Alltså helt röda hundar, rödskimmlar och hundar med tan-tecken förekommer frekvent och är tillåtna. Endast svart färg är förbjuden.

Karaktär

Wachtelhunden är livlig med mycket stor jaktlust, vänlig och med ett stabilt & robust psyke, mycket läraktig och anpassningsbar. Rasen skall vara frimodig och utan aggressivitet. Den ska vara enkel att hålla i hus och hundgård, dessutom tar den liten plats i bilen. En vänlig men konsekvent och van hand krävs vid uppfostran!

Kortdrivare, stötande eller långdrivare?

Diskussionen om detta är avhängig storleken och beskaffenheten på jaktområdet, hundens anlag samt injagningen av unghunden. Helt klart är att wachtelhunden INTE är en stötande hund, ej heller en s.k. stöthund och en wachtelhund med drevtider kortare än 5 minuter är inte karaktäristisk för rasen.

Kravet på en brukswachtel är att den snabbt (direkt) ska frigöra sig från föraren och genomsöka större tätningskomplex eller liknande och självständigt resa allt funnet vilt effektivt, jaga dett vilt ut genom skyttelinjen för att därefter snabbt återvända till föraren! I regel innebär detta en aktionstid på 20-50 minuter.

Undersökningar i Tyskland visar tydligt att kortdrivande hundar både kräver och har genomsnittlig förmåga att söka igenom ett för viltet intressant skogskområde (tätningar, vassområden o.likn.) på 5-10 hektar. Skillnaderna i prestationen mellan hundarna beror på ett flertal faktorer, bl.a. hundarnas kondition, självmedvetenhet/självtillit (om sin egna förmåga) och kontaktbenägenhet med föraren (hur förarbunden hunden är).

Jaktliga uppgifter

Wachtelhunden har avlats och avlas uteslutande av jägare för jägare som skogsjakthund skogsjaktbrukshund (waldgebrauchhund). Dessutom ska den också vara behjälplig vid sjöfågeljakten. Likt många andra tyska jakthundsraser ska de kunna utbildas och användas vid de flesta situationer då jägaren behöver hundens hjälp, förutom som ställande hund, stående för fågel och som grythund. Om wachtelhunden får trygghet, konsekvent utbildning och ett tydligt bestämmande från föraren utvecklas den snabbt till en skicklig medhjälpare med gott jaktförstånd i jakten. Hunden ska kunna användas som spårhund med den nödvändiga hetspassionen, den ska utföra absoluta spetsprestationer i vatten och kunna apportera tillfredsställande.

Men wachtelhundens alldeles egna specialområde är som kortdrivande skogsjakthund (stöbern), alltså arbetet före skottet. Vid drev- och tryckjakter, tyskarnas Bewegungsjagden och våra kombijakter på framförallt kronhjort, rå/dov och vildsvin har den viltskarpa, självständigt jagande, förartrogna wachtelhunden funnit sitt ideala användningsspektrum. Med vildsvinsstammens ökande storlek blir wachtelhundens prestationer på vildsvin också av större betydelse. Utan hundar med utpräglade egenskaper för ovan viltslag och jaktsätt blir dessa jaktinsatser meningslös…

Waldgebrauchshund

Det följer av ovan att tysk wachtelhund ska vara hunden med stort H för skogsjägaren i syd- och mellansverige där tillgången på klövvilt och speciellt vildsvin samt kronvilt är god. Den är inte lämplig för söndagsjägaren utan kräver en mycket aktiv förare som brukar den ständigt i den praktiska jakten! Direkt olämpliga som ägare är hundsportare, tävlingsintresserade och svärmare för utställningar!

 Prestationsavel

Ett begrepp som förekommer framförallt på kontinenten är prestationsavel. Alltså selektion (urval) baserat på vad hundarna presterar under jaktproven men framförallt att de bevisligen levererar i den praktiska jakten. Självständiga arbeten att skarpt resa tjuriga vildsvin ur legor, praktiska eftersök med efterföljande hets och avlivandet av skadat rovvilt är de vanligaste måtten på prestation man vill se i den praktiska jakten!